Svish, svish säger tiden

Jag står med höggravid mage och bäddar min morfars vackra gamla spjälsäng som min man målat med fin ny vit färg, som förstås fått torka flera månader för att inte vara farlig för vår nyfödde. Jag bäddar med blåvit-rutigt spjälskydd. Allt känns så overkligt. Ska vi verkligen snart bli föräldrar? Vagnen har jag t.om provkört några gånger runt vårt lilla vardagsrum i trean i Johanneberg. Ett helt nytt liv väntar. Ett liv med en ny liten människa. Vi kommer sedan leva tillsammans i tusen och tusen år.

Svish svish säger tiden. Jag står i ett rum och bäddar en säng med blåvita lakan. Allt känns så overkligt. Rummet ligger i en studentkorridor i Kinna. Jag bäddar sängen åt min förstfödde, som är sin första dag på en ny plats i livet. Han snickrar ihop sitt nya nattduksbord. Det river och sliter i mig. Jag vill inte. Men som mamma är det min skyldighet och plikt att låta mina barn gå sin egen väg och följa sina drömmer, det spelar ingen roll vad jag vill.

Vart tog åren vägen, var det verkligen 16 år sedan jag bäddade den där lilla spjälsängen i Johanneberg? Hur kan åren gå så fort? Stanna! Jag bäddar och tillsammans fixar vi i hans rum. Sedan ska vi gå och storhandla på närliggande ICA. Jag går in i mataffären och får massor av konstiga tankar. Jag vill köpa blöjor och en ny nappflaska till honom. Han älskade ju välling. Vi köper skurhink, potatis och raklödder. Jag vill backa tiden. Medan vi går i gångarna i butiken och fyller vagnen till bredden får jag nästan panik och allt känns overkligt. Jag kommer på att det är massor av saker jag är osäker på om jag lärt honom. Jag rabblar upp saker som kan vara bra att tänka på. Avskedspresenten han gett sin flickvän låg i ett fint paket, jag tipsar om att de flesta tjejer uppskattar omsorgsullt fint inslagna paket, inte något slarv i en plastpåse, har han förstått det?! Jadå svarar han. När man packar matvaror är det viktigt att lägga frysvarorna i samma påse och det tunga längst ner, har han förstått det?! Jadå, svarar han.  Vi kommer tillbaka till hans korridor och rum, fyller kyl och frys och rummet är färdigfixat.

Det börjar bli sent och jag inser jag måste åka tillbaka hem igen. Utan min förstfödde. När vi sedan tar farväl tror jag på riktigt jag ska gå sönder. Vill inte verka så ledsen, men jag bara gråter. Får iallafall fram att jag är så stolt över honom och att det kommer bli hur bra som helst med allt i hans nya liv. Att han är så stark och modig som väljer att följa sitt hjärta. Och att jag älskar honom så oändligt mycket. Jag har gråtit en stor del av vägen när vi kört med bilen full av IKEA-saker till Kinna.  När jag nu kör ensam tillbaka måste jag stanna flera gånger. Gråter så jag inte ser vägen. Mängder av minnen dyker upp i huvudet. Hur jag sitter och ammar Ludvig hos husmäklaren för att min tremånaders bebis ska vara tyst när vi skriver på papper till vårt älskade nya hus. Hur Peter och jag går ner och tar ett kvällsdopp med Ludvig nerbäddad i vagnen iklädd sin mjuka Polarn&Pyret-pyjamas, som vanligt med sin älskade tumme i munnen. Hur vi alltid fick scanna av ett nytt rum eller hus vi kom till i jakt efter allt som var i höjd med Ludvigs 1-åriga iver, då allt skulle rivas ner. Det ständiga samlandet av stora och små pinnar, grenar och stockar. Pirat-playmobil-skeppet. Legot. Våningssängen där du och Gustaf sov. Den röda plasthammaren. Idolen Byggare Bob. Den overkliga känslan att lämna Ludvig på dagis första dagarna, och låta några andra vuxna människor ta hand om min son för att jag skulle gå till ett annat jobb kändes helt stört och fel. Hur det slet i min kropp när han grät när jag skulle gå. Som efter några veckor glatt sprang in till kompisarna istället. Alla båtturer. Ludvig i orange flytväst bredvid Alice med sina flaxande hundöron längst fram i fören på båten. En äldre Ludvig i sportig flytväst, på wakeboarden efter båten. Alla olika sporter – fotbollen, innebandyn, simningen, hockeyn, skateboard-åkandet och slutligen basketen. Alla måltider – från att äta blodpudding själv första gången till att sluka hela limpor eller en halv stekpanna köttbullar i ett nafs. Alla fina kompisar. Bästisen Anton. Alla skolavslutningar, luciatåg, maskerader och julspel. Alla kalas. När vi två gick på Idol tillsammans i Scandinavium med bästa platserna. Ludvig sovandes i skidpulkan, först själv och några år senare med lillebror framför. Första gången han åkte skidor nerför en liten backe själv utan vår hjälp. Att släppa taget om cykeln och se honom hålla balansen alldeles själv. Vad det kändes i hjärtat. Stolt och ledsen mamma samtidigt. Hur Ludvig valde att vara med på en skateboard-tävling på Världskulturmuseet, som han hittat till själv. Hur jag tyckte han var så modig som tävlade med andra coola kids som var både tre, fyra och fem år äldre än ”min lille”.

Denna modige unge man är nu redo att fortsätta sina äventyr och jag försöker vänja mig vid livet som innebär att vi inte träffas varje dag eller ens varje vecka. Försöker trösta mig med att det inte är mer än 50 minuter med bilen för ett besök. Försöker tänka att jag ska vara så tacksam över att ha ett så friskt, välmående och självständigt barn. Men det hjälper inte alltid. Lyssnar till andra vuxna som intygar att det är en sorgprocess när barnet flyttar, framförallt när det sker flera år tidigare än vad man trott. Flera av dem som jag lyssnar till känns så gamla, men jag inser ju att jag är lika gammal. Att jag också har barn som klarar sig själv. Det var längesedan jag värmde en vällingflaska eller kollade på läskiga Emil i Lönneberga tillsammans. Förstår att det är högst normalt att vara ledsen och tycka det är tyst och tomt hemma trots att man faktiskt har två underbara barn kvar. Trots att det gått några månader gråter jag tyvärr fortfarande varje gång vi skiljs åt, men gläds av hela min själ att allt verkar så fantastiskt bra för min förstödde i hans nya liv. Att han är frisk och välmående. Den där lille krabaten har blivit 190 cm. Jag får helt enkelt låta det ta sin tid att vänja mig vid att vi inte är under samma tak. Men vad det känns. En del av livet helt enkelt. Och oavsett fysiskt avstånd kommer han alltid vara en del av mig.

I tusen och tusen år.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s