Flyg älskade unge, flyg

ludvigskor

Det blir något tjockt i halsen och jag får en stor klump i magen. Ögonen tåras och halsen känns tjock. En slags stark ångestkänsla över att livet går för fort och att jag inte är redo än. Jag måste än en gång påminna mig om att jag inte äger mina barn, att de liksom är till låns. Och den lånetiden har gått så enormt snabbt.

Jag födde mitt första barn en grå novemberdag för snart 15 år sedan. Tänker på hur Peter och jag låg i vår stora dubbelsäng med den där lille svarthårige krabaten mellan oss iklädd sin lilla pyjamas i strl 56 med små krabbor på, som han växte ur på en vecka. Hur han sög på sin tumme så ihärdigt att vi fick dra ut den för att kunna stoppa in grötskeden. Hur han bodde i sin poliströja och Blåkläder-byxor och hjälpte sin pappa renovera, med den lilla röda plasthammaren. Han första små skor, blåa Kavat med ett litet tåg på. Ställer de älskade små skorna bredvid hans nuvarande basketskor och tar en bild. Nu har han snart vuxit om både mig och Peter. Han är en klok, bestämd, barnkär, driven och fantastisk människa som vi är oerhört stolta över. Vår Ludvig.

Han är väldigt övertygad om vad han vill ta för nästa steg i livet. Jag har trott och tagit för givet att han om 10 månader ska gå vidare till ett gymnasium någonstans i Kungsbacka eller Göteborg och att vi ska få fortsätta ha honom hemma hela veckan i vårt hem flera år till.
Han älskar basket, sådär riktigt innerligt. Han är också sin pappas son, vilket bl.a innebär att han blir extremt fokuserad när han väl vill och bestämt sig för något. Vår äldste son har bestämt sig för att söka till ett basketgymnasium som ligger så långt hemifrån att han inte kommer kunna bo hemma måndag-fredag. Sedan kommer det bli många matcher på andra orter på helgerna. Jag pratar med andra föräldrar som har sitt barn på skolan och den verkar väldigt bra. Jag och Peter är lite betänksamma kring kvalitén på undervisningen och om det inte kan vara väldigt litet och tråkigt att under sina gymnasieår bo i lilla Kinna. Men vi märker ju att det är detta han verkligen vill. Inte kan jag låta mina egna fördomar och egoistiska känslor stå i vägen för att låta mitt barn själv välja väg i livet. Men jösses vad svårt det är. Det återstår några månader innan vi vet om han kommer in på skolan han drömmer om. Fick ett bekräftelse-mail från skolan, med Ludvigs ansökan som han skickade in första ansökningsdagen. Läser hans beskrivning över hur mycket han älskar sporten och hur triggad han blev när han var en av få som INTE blev uttagen till region för något år sedan. Läser hans ord och tänker att jag älskar honom så gränslöst. Hoppas han kommer med i uttagningen i december. Oavsett vad som händer till nästa höst och vad framtiden kommer innebära för oss båda – flyg min älskade lilla fågelunge, flyg.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s