En mamma på en hallmöbel

skoltavla

På föräldramöte igårkväll. Tänker ganska ofta på hur det vore att vara mamma till ett barn i högstadiet för ca 20-30 år sedan. Så som jag upplever det gick man på ett utvecklingssamtal om året (”kvartssamtal” – var de verkligen bara en kvart?!). Och ett föräldramöte om året (osäker på om man hade det på min högstadieskola, det var nog slut med föräldramöten efter mellanstadiet?). Däremellan kom det någon gång ibland hem en papperslapp med information om en sällsynt utflykt eller ett prov som skulle signeras. Mina barn spelade kanske fotboll (om jag hade pojkar). De tog sig alltid själva till sin aktivitet (oftast fotbollsplanen i området) och hade aldrig matcher eller cuper, iallafall inte före 12 års ålder. Information från klubben kom via snigelposten ca en gång per halvår.

Vet inte riktigt hur jag ska hinna med all information som mamma år 2016. Får nästan dagligen inlägg på barnens olika skolors informationsplattformar om vad de har för läxor, vad som är extra viktigt att tänka på – inga nötter, inga sesamfrön, ingen parfym, ingen laktos och inget gluten. Tänk på hur de uppför sig i sociala media. Vem kan sälja korv och ost till klasskassan? Vem kan hålla i klasskassan? Vem har idéer om var klassresan ska gå? Vilka föräldrar kan följa med på klassresan? Vilka föräldrar arrangerar balen till våren? Vilka föräldrar kan vara med och fixa disco för mer pengar till klasskassan? Tre dagar i oktober är det bra att gå på gymnasievalsmässa där det finns ungefär miljoner med skolor med lockande erbjudanden. Gå gärna på den! Och glöm inte gå in på Unikum och kolla in hur nationella proven är upplagda. Där kan man också läsa exakt om hur varje lärare planerat sin undervisning närmaste 10 månaderna. Anmäl dig gärna till föreläsningar om psykisk ohälsa bland ungdomar, drogproblem och hur dagens tonåringar tänker. Gå gärna på ett extra kvällsmöte om gymnasievalet.

Det är ju underbart med olika engagemang och alla kommunikationskanaler, men ibland kan t.om jag som älskar kommunikation få för mycket och längta lite till den tiden då man fick vänta tills man kom hem till sin hallmöbel för att sätta sig där och ringa ett samtal med en telefonlur med en sladd som gjorde att man bara kunde prata sittandes på den där hallmöbeln. Och invänta brevbäraren för att få senaste informationen angående min tonåring.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s